Ynk, ynk

På medicinkliniken finns det inskrivet i avtalet att de har rätt att schemalägga läkarna när som helst mellan 08 och 21, vilket kan resultera i så festliga schemarader som denna veckans ”dagjour 2” som innebär att jag jobbar på akuten mellan 12 och 21 varje dag. Som tvåskift på Volvo.

Det är ett värdelöst schema av så många skäl. För att man knappt hinner äta lunch innan (men definitivt inte när man börjat jobba, så man måste trycka i sig en lunch först), för att all ledig tid är antingen stressig nu-ska-jag-snart-till-jobbet-morgontid eller efter-jobbet-koma, för att man får jobba som en skållad gnu under dagens mest hektiska tid och därmed ibland missar chansen att äta middag (som igår), för att man är ensam om detta dumma schema vilket innebär att äta lunch och middag alldeles ensam, för att… ja, det suger helt enkelt.

Av detta har jag lärt mig två saker. Ett: att alltid ha choklad och red bull i handväskan (man vet aldrig när när man får äta nästa gång) och två: att skriva på sitt anställningsavtal samma dag som man börjar jobba är inte speciellt strategiskt.

Men jag verkar behärska arbetet på akuten i alla fall, vilket är trevligt för självförtroendet. Varje akutbesök och inläggning ackompanjeras givetvis fortfarande av oändliga frågor om logistiska detaljer och vädjande ursäkter (”i Lilla Staden gjorde vi inte så här, men jag kan joura, jag lovar”). Det flyter på ändå. Akuten är väldigt strukturerad, med triage och detaljerade rutiner. Som upplagt för att man ska kunna släntra in som nykomling och ”öööh, ba, hej, det är jag som är medicinjour, tror jag”.

Dock finns det luckor i rutinerna som kan få en att tappa lite entusiasm. 90% av all sjukvård består av att sitta i telefon och svära. När man ringer runt till samtliga avdelningar på sjukhuset och får beskedet att de har fullbelagt men att det borde finnas plats på [insert namn på avdelning jag just ringt till och fått besked om fullbelagt] så är det lätt att känna att vänta nu, när under studierna var det meningen att jag skulle lärt mig det här? Jag kan ta en blodgas och diagnostisera en Addison-kris (nåja) men jag minns inte att någon av kurserna behandlade tekniker i hur man ska få de som har ansvar för beläggningen på avdelningarna att faktiskt, ja, ta ansvar för beläggningen på avdelningarna. Eller för den delen hur man skall instruera folk över telefon i hur de ska utföra ett klinikbyte i datorjournalen.

Nåja. I övermorgon får jag hångla. Jag försöker påminna mig om det ibland, för att hindra mig från att skrika ”I KILL YOU!” i telefon till godtyckliga ssk när de återigen har gjort en överflyttning istället för klinikbyte vilket fördröjer inläggningen av patienten med i snitt en halvtimme.

Häromdagen fick vi in en intox (som jag inte alls var inblandad i handläggningen av). Det ryktades om att hen var underläkare. Slår vad om att hen också gått som ”dagjour 2”.

Annonser

På drift

Medicinjour. Ensam.

Lyckligtvis innebär ”ensam” i det här fallet att det inte ens finns några patienter, vilket ju underlättar arbetet avsevärt. Dock har jag som vanligt lyckats pricka in jour under ett driftstopp i datorjournalsystemet, vilket innebär att man visserligen kan läsa tidigare journalanteckningar men att all dokumentation måste göras på papper. Det kan låta bagatellartat om man jämför med att, tja, jobba för Läkare Utan Gränser och operera skottskador i lervälling eller så, men som I-landsproblem är det pretty darn irriterande.

Men om man vill se positivt på det hela – och det vill man ju – så innebär driftstoppet att alla är mer eller mindre förvirrade och min egen virrighet döljs därmed effektivt.

En och en halv timme kvar tills mitt-på-dagen-jouren dyker upp.

Att ge feedback

Jag har ju gnällt lite på vårdcentralsplaceringen.

ahem

Och jag vidhåller att vårdcentralen är en helveteshåla som mördar själar och håller AT-läkare som slavarbetare. Jag hatar nästan varje sekund jag är där, förutom fika och lunch. Visst, det finns ljusa stunder och fina möten, men de solkas ner av tidsbrist och stress. Jag har till och med börjat tvivla på mitt intresse för dermatologi, eftersom dermatologi som specialitet består till 99% av just mottagningsarbete.

Men i allt detta skräp finns en ljuspunkt som jag inte tror att jag nämnt förut – min handledare. Hon var lite tveksam inför handledarskapet först, eftersom hon påstod sig vara ovan att handleda och osäker på om hon skulle klara det. Pffft. Hon är helt fantastisk!

Vi har schemalagd handledning varje torsdag där vi går igenom frågetecken som uppstått, handläggning kring patienter jag haft under veckan och konstiga labsvar som dykt upp på min signeringslista. Hon lyssnar uppmärksamt, funderar, bekräftar det jag har gjort rätt, ger vänligt men bestämt råd kring det jag kunde gjort bättre, ger förslag, tankar och nya infallsvinklar. Sen sitter vi och småpratar en stund och så är arbetsdagen slut. Ett perfekt sätt att avsluta veckan (ja, just det, en annan ljuspunkt är att jag fortfarande har läsdag varje fredag).

Det lustiga är att jag har berättat för alla jag jobbar med vilken fantastisk handledare jag har – utom för just min handledare. Man skulle kunna tro att jag aldrig gått UGL-kurs med övningar i feedback (man skulle också kunna tro att jag helt enkelt är lite otrevlig). Så idag tog jag tillfället i akt och berättade precis hur bra jag tycker att handledningen är och hur mycket jag uppskattar den hjälp jag får av henne. Feedback! Kändes bra.

Åh, kom på en annan ljuspunkt: idag kom en av undersköterskorna tillbaka från ett par veckors sjukfrånvaro, och utbrast: ”så smal du har blivit Sofia!” Så vafaan, det är väl rätt ok på vårdcentralen dårå.

Smeknamn

För att muntra upp en kollega som anstormats av konstiga och otrevliga patienter berättade jag en äcklig anekdot från min förra jour (vissa av er har hört den). Hon blev genast på strålande humör och gav mig ett nytt fint smeknamn:

”Bajspumpen”

Jag känner mig så hedrad.

In other news så har Bek skaffat iPhone. The world rejoices!

In vino veneris

Nämenhörni, om man skulle ta och blogga lite va? Det ser lite glest ut här numera. Kronisk lathet är nog problemet.

Jul & nyår har passerat i en yra av gourmetmat och sociala aktiviteter. Till alla som pysslat, bakat, lagat, kokat, städat och garnerat så att jag i största bekvämlighet kunde parkera mig vid dukat bord endast medförande en näve knäck vill jag säga: TACK! Ni är enastående människor och hade jag en gnutta musikalisk talang i kroppen hade jag komponerat en hyllningssång till er ära.

Det nya året har precis börjat och som sig bör har tankarna börjat sysselsätta sig med framtiden. De mest konkreta punkterna som bekymrar/exalterar/skrämmer/lockar mig mest är följande:

  • AT-tentan. Behöver jag säga mer? *brrrr* Februari, skräckens månad. Jag som helt har glömt hur man pluggar. När ska jag ha tid att göra en sit-in på kirurgen? Vad är det egentligen för elektrolytrubbning man får vid Addisons och hur tolkar man en spirometri? Har inte jag en gång i tiden kunnat tolka EKG (och rätt bra dessutom)?
  • Karriären. Jag fick inte jobb på dermatologen i Göteborg som jag hade hoppats, och i staden jag studerat (där händelsevis alla människorna som lagar god mat och spelar Carcassonne finns) finns det kaaaaanske en öppning… till hösten. Kanske. Men i så fall ett underläkarvikariat. Kanske en ST-tjänst till våren 2011. Eller var det 2012? Och det finns ack så många sökande. Meriterande vore arbete i en närliggande specialitet, så nu söker jag jobb i närliggande specialiteter (av en kollega benämnt som ”förhudsvikariat” möhöhöhöh), men bör nog också gardera mig med att söka dermatologivikariat i andra städer också. Tips på trevliga sjukhus i trevliga städer mottages tacksamt.
    Hittills vägrar jag ens överväga något annat än dermatologi, menvi får väl se (Dermatology is the best specialty. The patient never dies and never gets well).
  • Ekonomi och bostad. Försöker få pengarna att sluta rinna mellan fingrarna som de gjort alltsedan examen och istället rinna in på ett sparkonto vars nnehåll snart ska duga till kontantinsats för en fin liten lägenhet någonstans. Det går bra ända tills jag bara ”måste” ha en ansiktsprimer från Smashbox för 400 spänn eller något precis lika irrelevant. Jag behöver en förmyndare, som Lisbeth Salander! Fast helst en som inte våldtar en i rumpan varje gång man behöver pengar (eller ja, det hade ju varit ett effektivt sätt att minska utgifterna förstås).
    Jag är en ekonomisk analfabet och skulle behöva nån slags grundkurs i hur man hanterar sin privatekonomi, vilket är lite pinsamt eftersom min pappa är revisor och man kunde ju tycka att lite av det här kanske borde passerat över till mig via osmos, men icke.
  • Diverse självförbättring. Vikten har minskat 3,7 kilo sedan november, vilket är en bedrift med tanke på ovan nämnda matmänniskor som härjat under helgdagarna. Det som återstår, förutom mer viktminskning, är att börja träna, använda eltandborste & tandtråd, sola lite, städa & diska regelbundet, rensa ut frysen, tapetsera sovrummet, måla hallen, lära mig laga godare och nyttigare mat, sluta med de evinnerliga koffeindryckerna (fast gulliga närbutiksparet har tagit in sockerfri Powerking bara till mig så jag kan inte sluta förrän de är slut), börja baka eget bröd, höra av mig till vänner & familj oftare, sluta köpa handväskor & skor som jag ändå inte använder och lära mig småprata om något annat än fekalkräkningar i sociala sammanhang.

Framtiden är ljus indeed.

Och sedan kom helgjouren

I helgen har jag varit jour. I 28  timmar närmare bestämt, vilket var ungefär 11 timmar mer än vad jag hade planerat.

På Söta Lilla Sjukhuset har vi inte sådana där fancy specialiserade jourer på kvällar och helger, utan en AT och en ST går samjour och täcker in både kirurgi, medicin och psyk, samt avdelningarna på sjukhuset. Man är även primärvårdsjour med allt vad det innebär av snuviga barn, dödförklaringar på boenden och frågor från kommunsköterskor.

På det hela taget är det jäkligt roligt att gå jour eftersom det är så varierat. Man får se lite av varje och lär sig massor. Personalen på akuten är världens underbaraste gäng och blir alltid glada när jag har med mig fika.

På senare tid har det väl kanske hänt att man inte är riktigt lika sugen på att joura som förr. Insikten att över hälften av jourersättningen äts upp av skatt dämpar entusiasmen lite, och det har väl hänt någon natt när man släpar sin slitna lekamen ur den varma sköna joursängen klockan nolltrenollnoll för att titta i örat på någon som bara inte kan vänta längre ska det verkligen vara såhär varför gör ingen något (tips till potentiella patienter: om det bara gör ont och du inte är allvarligt sjuk: ta två Alvedon och sök på dagtid, ok?) att tankarna rör sig kring frågan varför man utsätter sig själv för nattjourer egentligen. Men på det hela taget är det rätt kul.

Men helgjouren. Alltså.

Fredagen var jag ledig på dagen, vilket jag ju har yrat om i föregående inlägg. Klockan halv fem på eftermiddagen gick jag på mitt pass, utvilad och på gott humör. Jourade med en mycket trevlig kollega och vi satt mest och pratade för det var glest mellan patienterna. Efter att vi delat upp nattpasset mellan oss försökte jag gå i säng, men blev genast uppringd om en patient som dykt upp. Kom i säng på riktigt vid tretiden. Väcktes igen vid fyra, men behövde inte gå ur sängen.

Klockan nio på morgonen klev jag sömnigt upp och gick gäspande till akuten för att rapportera över till dagjouren. ST-jouren dök upp på utsatt tid, men klockan passerade halv tio och ingen AT-jour kom för att avlösa mig. Tusen telefonsamtal senare gav vi upp och började försöka ringa in någon annan. Icke. Inte en enda av alla de AT-läkare som på möten sitter och försöker kriga till sig så många jourer som möjligt var tillgänglig för en jour med kort varsel, så till slut fanns det bara jag kvar. Jag hade planer för helgen, men det hade tydligen alla andra också. Inte minst den egentliga AT-jouren som (fick vi reda på senare) hade glömt bort jouren och befann sig en massa mil bort i en annan stad.

Så jag blev kvar. Lugnet från fredagen var som bortblåst och det började regna in patienter. Först ett stilla duggregn, efter en stund tilltagande skurar som övergick i monsun. Dåliga patienter. Många patienter. Svåra patienter. Komplicerade patienter. Och sedan självklart några icke-svåra, icke-livshotande patienter som fick sitta i väntrummet timme efter timme i väntan på sin tur.

Fem timmars sömn på jouren är ungefär som 2,5 timmar sömn i egen säng, så jag blev tröttare och tröttare, trots 50 mg koffein per halvtimme. Jag har eftergranskat mina journaler idag och verkar inte ha gjort alltför mycket dumheter, så uppenbarligen fungerar jag skapligt även utan hjärnan aktiv (det är ändå sköterskorna som gör det mesta av jobbet). Planen var att jag skulle gå hela lördagsdygnet, men kring middagstid började jag känna mig gränspsykotisk och ringde in min kollega från fredagen. Som en räddande ängel lämnade han sin son till sina föräldrar och kom och löste av mig klockan åtta, efter 28 timmar på sjukhuset.

Sedan gick jag hem och sov tolv timmar. Dermatologer har inga nattjourer, visste ni det?

Nu är veckan slut. Jodå!

Nu är jag oåterkalleligen tillbaka i landstingets trygga famn, och första veckan är över. ”Men det är ju fredag kvar” kanske du tänker. Men icke! En dag i veckan är läsdag, så numera kommer fredagar spenderas i pyjamas och fluffsockar med en kopp te i ena handen och gamla AT-tentor i den andra (förutom imorgon, då jag ska vara jour, så då måste jag väl byta om från pyjamas eventually).

Veckan har gått bra, vilket kan ha något att göra med att den enbart bestod av tre dagar. Måndag var jag jourledig och shoppade julklappar i en regnig och grå storstad vid kusten, så arbetsveckan började i tisdags. Det var ”mjukstart”, vilket i praktiken innebar en timmes introduktion och rundvandring följt av 5 timmar Facebook i väntan på att min enda inbokade patient skulle komma.

Därefter har jag dock inte kunnat klaga på för få patienter – 6 patienter igår, 7 idag. Värkande bukar, pungar, halsar, axlar, ryggar och fötter har palperats. Jag har auskulterat, perkuterat, mikroskoperat och inspekterat. Pratat, lyssnat, skrivit, tänkt och resonerat. Ingen tårta ännu, men man kan inte få allt.

Läkaryrket alltså. It’s the shit.