Att ge feedback

Jag har ju gnällt lite på vårdcentralsplaceringen.

ahem

Och jag vidhåller att vårdcentralen är en helveteshåla som mördar själar och håller AT-läkare som slavarbetare. Jag hatar nästan varje sekund jag är där, förutom fika och lunch. Visst, det finns ljusa stunder och fina möten, men de solkas ner av tidsbrist och stress. Jag har till och med börjat tvivla på mitt intresse för dermatologi, eftersom dermatologi som specialitet består till 99% av just mottagningsarbete.

Men i allt detta skräp finns en ljuspunkt som jag inte tror att jag nämnt förut – min handledare. Hon var lite tveksam inför handledarskapet först, eftersom hon påstod sig vara ovan att handleda och osäker på om hon skulle klara det. Pffft. Hon är helt fantastisk!

Vi har schemalagd handledning varje torsdag där vi går igenom frågetecken som uppstått, handläggning kring patienter jag haft under veckan och konstiga labsvar som dykt upp på min signeringslista. Hon lyssnar uppmärksamt, funderar, bekräftar det jag har gjort rätt, ger vänligt men bestämt råd kring det jag kunde gjort bättre, ger förslag, tankar och nya infallsvinklar. Sen sitter vi och småpratar en stund och så är arbetsdagen slut. Ett perfekt sätt att avsluta veckan (ja, just det, en annan ljuspunkt är att jag fortfarande har läsdag varje fredag).

Det lustiga är att jag har berättat för alla jag jobbar med vilken fantastisk handledare jag har – utom för just min handledare. Man skulle kunna tro att jag aldrig gått UGL-kurs med övningar i feedback (man skulle också kunna tro att jag helt enkelt är lite otrevlig). Så idag tog jag tillfället i akt och berättade precis hur bra jag tycker att handledningen är och hur mycket jag uppskattar den hjälp jag får av henne. Feedback! Kändes bra.

Åh, kom på en annan ljuspunkt: idag kom en av undersköterskorna tillbaka från ett par veckors sjukfrånvaro, och utbrast: ”så smal du har blivit Sofia!” Så vafaan, det är väl rätt ok på vårdcentralen dårå.

Annonser