The airway

Det känns inte som att det finns så mycket att skriva om numera. En massa saker hänger fortfarande i luften – jobb, bostad, karriär, framtid. Det finns tusen samtal jag borde ringa, tusen mail som borde skrivas, papper som skall skickas och saker att kolla upp. Detta hinner jag dock aldrig med eftersom jag ständigt är fullbokad med patienter, så till den grad att jag till exempel missar läkarmötet vecka efter vecka. Ett möte där jag hade tänkt ta upp saker, som till exempel orimligheten i att jag ständigt blir inbokad med patienter som inte kan svenska, utan att den som gjort bokningen bokat in tolk – uppenbarligen tycker man att anhöriga lika gärna kan tolka. Det tycker inte jag.

För några veckor sedan skickade jag en elvaåring 13 mil i ambulans på grund av ett missförstånd som uppstod i en total feltolkning under stark tidspress. Jag hade på känn att uppgifterna var fel, men det gick inte att få fram den verkliga versionen i detta gytter av dålig svenska och missuppfattade medicinska termer. Det var ju visserligen bättre att agera för starkt än att göra tvärtom, underdiagnosticera ett allvarligt tillstånd av samma anledning, men ändå.

Min favoritjourkollega gör ST i internmedicin och sa häromdagen att ”om någon tvingar mig att bli distriktsläkare tar jag livet av mig med en injektion kalium” – jag är benägen att hålla med. Gud vad jag avskyr vårdcentralen. Allt jävla brus, dessa tusentals människor som söker för förkylning, folk som drar med sina magsjuka men i övrigt helt friska barn till mottagningen så att de har chansen att smitta ner både doktorn och alla gamlingar i väntrummet, folk som kommer en kvart försent och tar med en anhörig som man ju kan handlägga på samma tid ”eftersom han har samma symtom” och hela detta enorma satans träsk med låga Hb-värden.

Det finns aldrig tid att fråga någon av distriktsläkarna om något för varken de eller jag har någon tid över, så jag samlar allt till handledningen på torsdag eftermiddag och hoppas att jag inte råkar glömma något viktigt.

Och mitt i stressen, bruset, irritationen och frustrationen så dyker det upp folk som i förbifarten nämner att de gått ner ”en hel del i vikt” senaste året, eller hur de hostar blod, har svart avföring eller svettas så mycket om nätterna att de måste byta lakanen. Man stannar upp, samlar sig och försöker med sitt lugnaste ansiktsuttryck förklara att ”det här måste vi utreda”, förmedla allvaret men undvika att skrämma.

I allt detta sitter man ensam. Visst, det finns lite möten och ronder, men mestadels sitter man ensam på sitt rum med sin ångest och sin patient. Jag saknar avdelningsarbetet, morgonmötena, fikat på avdelningen, ronderna, samarbetet, spånandet, skämtandet och känslan av att alltid ha någon vid sin sida som kan och vet allt.

Nåja. Om ett tag åker jag dock på STD-dag i Stockholm, då får jag passa på att slappna av lite och lyssna på intressanta saker om klamydiatestning. Tills dess lyssnar jag på Owl City och nojar inför AT-tentan.

Annonser

Chockterapi

Inatt jourar jag med en av mina favoritkollegor. Förutom att diskutera hur fantastiskt det är med iPhone, dricka te, mysa, begrunda omständigheterna kring hur jag fick smeknamnet som nämns nedan (och handlägga några patienter) så har vi även dryftat ett samtal hon hade med mitt ex (som är sjuksköterska) häromdagen.

De hade diskuterat kring patienter som har psykogena eller fejkade krampanfall (krampanfall= epileptiska kramper), vilket förekommer ibland. Dessa kan vara svåra att skilja från verkliga krampanfall, men det finns en del metoder för att skilja dem åt. Man kan till exempel utredas inneliggande på Neurologen där varje anfall filmas och detaljstuderas och man tittar i slow motion på detaljer som ifall man tar emot sig med händerna om man faller baklänges under krampen – det gör man inte vid en äkta kramp.

Men vid en akut kramp på akutmottagning eller i ambulans går ju inte detta, så det finns några alternativa metoder. Till exempel kan man kittla patienten! Det ger ingen reaktion hos någon med äkta kramp, men kan avbryta en simulerad kramp. Att hälla kallt vatten på patienten kan också skilja kramperna åt, men det är lite elakt så det gör man ju inte.

Mitt ex: ”men man borde ju kunna olla dem, då blir de så chockade att de slutar krampa.”

Sensmoral: fejka inte ett krampanfall.

Smeknamn

För att muntra upp en kollega som anstormats av konstiga och otrevliga patienter berättade jag en äcklig anekdot från min förra jour (vissa av er har hört den). Hon blev genast på strålande humör och gav mig ett nytt fint smeknamn:

”Bajspumpen”

Jag känner mig så hedrad.

In other news så har Bek skaffat iPhone. The world rejoices!

Yeeaah! Do you like being a crazy motherfucking bitch?

… sjunger Peaches i en av mina favoritlåtar. Går tyvärr inte att trolla fram som ringsignal på Itunes. Diskriminering!

Idag är det -34 grader i lilla staden. Skillnaden gentemot -27 (som det var häromdagen) är att nu fryser ögonfransarna ihop efter en halv minut utomhus och det gör konstant ont i ögonen oavsett klädsel.

Det här är vad jag klär på mig för att kunna ta mig till jobbet (16 minuters promenad):

  • Jeans
  • Täckbyxor
  • Sockar
  • Tjocka yllesockar
  • Viking fodrade gore-texkängor
  • T-shirt
  • Ylletröja
  • Stickad tjock tröja i syntet och mohair att ha över ylletröjan (hej statisk elektricitet!)
  • Vinterjacka
  • Vävd ylleschal
  • Tjock virkad halsduk som täcker hela ansiktet, i tyska flaggans färger
  • Yllemössa
  • Skinnvantar
  • Tjocka stora fårskinnsvantar ovanpå skinnvantarna
  • Ipod inne i vantarna (annars blir det frost på den)

Man vaggar fram så vackert med fjorton heltäckande lager kläder. Och ÄNDÅ gör det ont i ögonen. Vad är nästa steg liksom – skidglasögon?

Det kan inte vara meningen att folk ska bo så här långt norrut.

In vino veneris

Nämenhörni, om man skulle ta och blogga lite va? Det ser lite glest ut här numera. Kronisk lathet är nog problemet.

Jul & nyår har passerat i en yra av gourmetmat och sociala aktiviteter. Till alla som pysslat, bakat, lagat, kokat, städat och garnerat så att jag i största bekvämlighet kunde parkera mig vid dukat bord endast medförande en näve knäck vill jag säga: TACK! Ni är enastående människor och hade jag en gnutta musikalisk talang i kroppen hade jag komponerat en hyllningssång till er ära.

Det nya året har precis börjat och som sig bör har tankarna börjat sysselsätta sig med framtiden. De mest konkreta punkterna som bekymrar/exalterar/skrämmer/lockar mig mest är följande:

  • AT-tentan. Behöver jag säga mer? *brrrr* Februari, skräckens månad. Jag som helt har glömt hur man pluggar. När ska jag ha tid att göra en sit-in på kirurgen? Vad är det egentligen för elektrolytrubbning man får vid Addisons och hur tolkar man en spirometri? Har inte jag en gång i tiden kunnat tolka EKG (och rätt bra dessutom)?
  • Karriären. Jag fick inte jobb på dermatologen i Göteborg som jag hade hoppats, och i staden jag studerat (där händelsevis alla människorna som lagar god mat och spelar Carcassonne finns) finns det kaaaaanske en öppning… till hösten. Kanske. Men i så fall ett underläkarvikariat. Kanske en ST-tjänst till våren 2011. Eller var det 2012? Och det finns ack så många sökande. Meriterande vore arbete i en närliggande specialitet, så nu söker jag jobb i närliggande specialiteter (av en kollega benämnt som ”förhudsvikariat” möhöhöhöh), men bör nog också gardera mig med att söka dermatologivikariat i andra städer också. Tips på trevliga sjukhus i trevliga städer mottages tacksamt.
    Hittills vägrar jag ens överväga något annat än dermatologi, menvi får väl se (Dermatology is the best specialty. The patient never dies and never gets well).
  • Ekonomi och bostad. Försöker få pengarna att sluta rinna mellan fingrarna som de gjort alltsedan examen och istället rinna in på ett sparkonto vars nnehåll snart ska duga till kontantinsats för en fin liten lägenhet någonstans. Det går bra ända tills jag bara ”måste” ha en ansiktsprimer från Smashbox för 400 spänn eller något precis lika irrelevant. Jag behöver en förmyndare, som Lisbeth Salander! Fast helst en som inte våldtar en i rumpan varje gång man behöver pengar (eller ja, det hade ju varit ett effektivt sätt att minska utgifterna förstås).
    Jag är en ekonomisk analfabet och skulle behöva nån slags grundkurs i hur man hanterar sin privatekonomi, vilket är lite pinsamt eftersom min pappa är revisor och man kunde ju tycka att lite av det här kanske borde passerat över till mig via osmos, men icke.
  • Diverse självförbättring. Vikten har minskat 3,7 kilo sedan november, vilket är en bedrift med tanke på ovan nämnda matmänniskor som härjat under helgdagarna. Det som återstår, förutom mer viktminskning, är att börja träna, använda eltandborste & tandtråd, sola lite, städa & diska regelbundet, rensa ut frysen, tapetsera sovrummet, måla hallen, lära mig laga godare och nyttigare mat, sluta med de evinnerliga koffeindryckerna (fast gulliga närbutiksparet har tagit in sockerfri Powerking bara till mig så jag kan inte sluta förrän de är slut), börja baka eget bröd, höra av mig till vänner & familj oftare, sluta köpa handväskor & skor som jag ändå inte använder och lära mig småprata om något annat än fekalkräkningar i sociala sammanhang.

Framtiden är ljus indeed.