I feel/supremely calm

Jag har haft lite svårt att sova senaste tiden. Häromdagen gick det så långt att jag stannade hemma från jobbet en dag eftersom jag, när väckarklockan ringde, fortfarande inte hade somnat utan låg och vred mig i sängen och försökte komma ihåg hur man gör när man somnar. Otäck känsla. Jag har alltid haft problem med sömnen, ända sedan jag var barn, men i perioder blir det värre. Det har dock varit väldigt bra väldigt länge så den där helt sömnlösa natten kom som en obehaglig överraskning. För att inte tala om hur pinsamt det är att sjukanmäla sig för att man helt enkelt inte har sovit på natten!

Efter det har det varit bättre, men jag är orolig att det ska hända igen, så jag har  funderat lite över konstruktiva åtgärder.

Jag har tidigare undvikit avslappningstekniker och meditation eftersom min tröskel för tristess är extremt låg, och avslappningsövningar är väl ungefär så tråkigt som något kan bli utan Anders mamma inblandad. Men det kanske är just lite tristess före läggdags jag behöver, istället för att ligga och dagdrömma om att hångla med Michael Rosenbaum (aaaaah Lex Luthor).

Så jag har kollat runt lite på nätet och snubblade över något intressant som kallas autogen träning, en avslappningsteknik med inslag av självhypnos som utvecklades av den tyska psykiatern Johannes Schultz på 30-talet (under samma tid var  han även aktiv med att skicka handikappade, mentalsjuka och bögar till koncentrationsläger men ingen är ju perfekt). Metoden syftar till djup avslappning och involverar ett stegvis program med 15 minuters övningar 3 gånger per dag.

Varje session börjar med en andningsövning och fortsätter sedan med avslappningsövning – exempelvis börjar man de första tre dagarna att öva på att slappna av och känna tyngd i sin högra arm, de följande tre dagarna vänster arm, sedan båda armarna, höger ben, vänster ben osv osv. Efter att man lärt sig slappna av hela kroppen lägger man till en känsla av värme i höger arm, vänster arm, osv. Därefter börjar man koncentrera sig på hjärtrytmen, andningen och magen, allt med några veckors inlärning och övning.

Efter allt detta, som totalt tar 3 månader, bör man kunna försätta sig själv i ett fullständigt avslappnat tillstånd och kunna använda det för att motarbeta ångest, oro och inre anspänningar.

……..

Sedan sökte jag lite på Itunes och laddade ner ett program till telefonen som heter ”Relax”, för 22 spänn.

Annonser

Pussel

Kinuko Y. Craft i 2000 bitar. Det ni! Nu ska det limmas och ramas in.

Meeeeeooooooowwwww

Mina yngsta katter löper. Ja, åtminstone den ena, men kanske den andra också. Det är första gången för dem och eftersom gammkissarna är kastrerade sedan länge hade jag faktiskt glömt bort hur satans jobbigt det är.

Ljudet. Ett ständigt meeooooooowweeoooooeoooouuurgghh ekar genom lägenheten dygnets alla timmar. Jag har sovit med öronproppar de senaste två nätterna.

Beteendet. Jag sitter i soffan och försöker se på tv, surfa eller läsa, och ungefär en gång i halvtimmen får jag en kattrumpa uppkörd mot ansiktet med tillhörande trampande baktassar och aura av desperation. Nej, de är verkligen inte kattungar längre. De gnuggar sig mot allt och är ganska äckliga faktiskt.

Desperationen. Igår stängde jag in Dizzy i en garderob bara för att få tyst. Sedan fick jag omedelbart dåligt samvete och tog ut henne igen.

Och nu slåss de också. Hmm, ja, då är de tysta åtminstone.

Dizzy står för det högljudda jamandet så hon är rätt tydlig med sitt löpbeteende. Carmen däremot verkar bara ha blivit lite mer kelig, men annars beter hon sig precis som vanligt. Detta är jag innerligt tacksam för, eftersom hennes jamande inte riktigt är som andra katters. Ni vet hur det låter när grisar skriker? Det där sträva gälla skriet som ger omedelbar gåshud – så låter Carmen om hon tycker att matte är lite långsam med att ställa fram maten. Börjar hon också  jama loss dygnet runt… ja, då häller jag upp en tiokilos hink med kattmat, låser lägenheten och reser bort en vecka tills de har lugnat ner sig.

Och sedan kom helgjouren

I helgen har jag varit jour. I 28  timmar närmare bestämt, vilket var ungefär 11 timmar mer än vad jag hade planerat.

På Söta Lilla Sjukhuset har vi inte sådana där fancy specialiserade jourer på kvällar och helger, utan en AT och en ST går samjour och täcker in både kirurgi, medicin och psyk, samt avdelningarna på sjukhuset. Man är även primärvårdsjour med allt vad det innebär av snuviga barn, dödförklaringar på boenden och frågor från kommunsköterskor.

På det hela taget är det jäkligt roligt att gå jour eftersom det är så varierat. Man får se lite av varje och lär sig massor. Personalen på akuten är världens underbaraste gäng och blir alltid glada när jag har med mig fika.

På senare tid har det väl kanske hänt att man inte är riktigt lika sugen på att joura som förr. Insikten att över hälften av jourersättningen äts upp av skatt dämpar entusiasmen lite, och det har väl hänt någon natt när man släpar sin slitna lekamen ur den varma sköna joursängen klockan nolltrenollnoll för att titta i örat på någon som bara inte kan vänta längre ska det verkligen vara såhär varför gör ingen något (tips till potentiella patienter: om det bara gör ont och du inte är allvarligt sjuk: ta två Alvedon och sök på dagtid, ok?) att tankarna rör sig kring frågan varför man utsätter sig själv för nattjourer egentligen. Men på det hela taget är det rätt kul.

Men helgjouren. Alltså.

Fredagen var jag ledig på dagen, vilket jag ju har yrat om i föregående inlägg. Klockan halv fem på eftermiddagen gick jag på mitt pass, utvilad och på gott humör. Jourade med en mycket trevlig kollega och vi satt mest och pratade för det var glest mellan patienterna. Efter att vi delat upp nattpasset mellan oss försökte jag gå i säng, men blev genast uppringd om en patient som dykt upp. Kom i säng på riktigt vid tretiden. Väcktes igen vid fyra, men behövde inte gå ur sängen.

Klockan nio på morgonen klev jag sömnigt upp och gick gäspande till akuten för att rapportera över till dagjouren. ST-jouren dök upp på utsatt tid, men klockan passerade halv tio och ingen AT-jour kom för att avlösa mig. Tusen telefonsamtal senare gav vi upp och började försöka ringa in någon annan. Icke. Inte en enda av alla de AT-läkare som på möten sitter och försöker kriga till sig så många jourer som möjligt var tillgänglig för en jour med kort varsel, så till slut fanns det bara jag kvar. Jag hade planer för helgen, men det hade tydligen alla andra också. Inte minst den egentliga AT-jouren som (fick vi reda på senare) hade glömt bort jouren och befann sig en massa mil bort i en annan stad.

Så jag blev kvar. Lugnet från fredagen var som bortblåst och det började regna in patienter. Först ett stilla duggregn, efter en stund tilltagande skurar som övergick i monsun. Dåliga patienter. Många patienter. Svåra patienter. Komplicerade patienter. Och sedan självklart några icke-svåra, icke-livshotande patienter som fick sitta i väntrummet timme efter timme i väntan på sin tur.

Fem timmars sömn på jouren är ungefär som 2,5 timmar sömn i egen säng, så jag blev tröttare och tröttare, trots 50 mg koffein per halvtimme. Jag har eftergranskat mina journaler idag och verkar inte ha gjort alltför mycket dumheter, så uppenbarligen fungerar jag skapligt även utan hjärnan aktiv (det är ändå sköterskorna som gör det mesta av jobbet). Planen var att jag skulle gå hela lördagsdygnet, men kring middagstid började jag känna mig gränspsykotisk och ringde in min kollega från fredagen. Som en räddande ängel lämnade han sin son till sina föräldrar och kom och löste av mig klockan åtta, efter 28 timmar på sjukhuset.

Sedan gick jag hem och sov tolv timmar. Dermatologer har inga nattjourer, visste ni det?

Nu är veckan slut. Jodå!

Nu är jag oåterkalleligen tillbaka i landstingets trygga famn, och första veckan är över. ”Men det är ju fredag kvar” kanske du tänker. Men icke! En dag i veckan är läsdag, så numera kommer fredagar spenderas i pyjamas och fluffsockar med en kopp te i ena handen och gamla AT-tentor i den andra (förutom imorgon, då jag ska vara jour, så då måste jag väl byta om från pyjamas eventually).

Veckan har gått bra, vilket kan ha något att göra med att den enbart bestod av tre dagar. Måndag var jag jourledig och shoppade julklappar i en regnig och grå storstad vid kusten, så arbetsveckan började i tisdags. Det var ”mjukstart”, vilket i praktiken innebar en timmes introduktion och rundvandring följt av 5 timmar Facebook i väntan på att min enda inbokade patient skulle komma.

Därefter har jag dock inte kunnat klaga på för få patienter – 6 patienter igår, 7 idag. Värkande bukar, pungar, halsar, axlar, ryggar och fötter har palperats. Jag har auskulterat, perkuterat, mikroskoperat och inspekterat. Pratat, lyssnat, skrivit, tänkt och resonerat. Ingen tårta ännu, men man kan inte få allt.

Läkaryrket alltså. It’s the shit.