Johan Falk Superstar

Central eller perifer?

Igår besudlade jag min själ och mina sinnen genom att se en riktigt usel svensk polisfilm på min laptop. Skälet var dock nobelt: jag låg med en snubbe i somras som var statist i de där filmerna och jag ville se hur han såg ut i polisuniform. Jag vill att det ska stå klart för var och en att jag alltså inte på något sätt gillar den här filmen eller njöt av en enda minut av de sk. ”skådespelarnas” insats. Men jag gillar män i uniform.

Nå. En tanke som väcktes under filmens gång medan jag satt och försökte hålla muspekarens finger i Jakob Eklunds näsa var att alla andra i filmen faktiskt är ganska skapliga, om än mediokra, skådespelare, medan Jakob Eklund framför sina repliker som en strokeskadad geriatrikpatient. Och sedan slog det mig: han kanske HAR fått en stroke? Så med den insikten ber jag er, kära bloggande läkarkollegor, om hjälp. Syna bilden ovan, på Jakob Eklund där han precis väst fram repliken ”De tror att du är polis.” Uppenbarligen hänger hans vänstra mungipa. Men hur är det med ögat? Är detta en central eller perifer facialispares?

Nedanstående bild användes av undertecknad på ett morgonmöte om Bell’s pares. Ibland förstår jag varför ingen tar mig på allvar. (Det är dock inte jag som ritat den. Det är märkligt att det är någon annan på nätet som så träffsäkert ritat av den potentiella avkomman av Jakob Eklund och Anders mamma)

faclpar

Annonser

♥ TAITO ♥

Det blir nog inte nördigare än så här. Inte snyggare heller.

One flew over the fikarum

Idag har jag en kandidat som skriver alla inläggningar och epikriser. Gott om tid att blogga således.

Dagens observation: Jobmeals kaffeautomater diskriminerar tedrickare. Och då menar jag inte bara det faktum att man snällt får ordna med en egen tepåse medan maskinen enbart bistår med varmt vatten, trots att kaffedrickarna har minst 8 spännande alternativ att välja mellan i ett trifasiskt spektrum mellan kaffepulver, chokladpulver och mjölkpulver. Nej, vad jag syftar på är maskinens oförmåga (ovilja?) att fylla en mugg med varmt vatten utan krångel.

Låt mig förklara (jo, låt mig! jag vill! jag vill!). För att få varmt vatten i muggen måste man hålla in vatten-knappen, till skillnad från vid kaffe, då det räcker med ett enkelt tryck. Man skulle lätt kunna tro att det innebär att man kan hålla kvar fingret på knappen tills muggen är fylld. Så är det inte. Istället slutar vattnet komma när det fyllt upp motsvarande en fingerborg, vilket tydligen är Jobmeals idé om optimal storlek på en tekopp. Därefter måste man trycka och hålla in knappen igen, för att fylla på resten. Men inte direkt! Nej nej, man trycker, inget händer, man väntar en stund, trycker, håller in, väntar ytterligare en stund och SEDAN bevärdigas man med ytterligare en skvätt vatten.

Man måste alltså hålla in knappen konstant, trots att det ändå kommer en på förhand bestämd mängd vatten. Jobmeal är ensamt ansvariga för den CMC-1-ledsartros som jag säkerligen kommer utveckla i framtiden, efter år av tedrickande.

Jag skulle kunna fortsätta min klagosång och berätta om hur fascisterna i landstinget alltid köper in Lipton yellow label (”Äckel-Lipton”) eller hur man alltid lyckas få några droppar kaffe i teet om man tar vatten direkt efter en kaffedrickare (direkt = inom 10 minuter). Men jag stoppar här innan blodtrycket går upp.

Och nu till något med lite mer substans. Eller mindre.

Jag var jour på psyk häromdagen. Gjorde lite observationer under dagen och natten som jag gärna vill dela med mig av.

  1. Psykiatriska patienter är ofta galna. Visserligen innebär korrelation inte alltid kausalitet men det känns ändå som att det finns någon slags samband.
  2. Det är ett brott både mot arbetstidslagen och lagen om mänskliga rättigheter att man måste  jobba dagen efter jour, speciellt efter att ha varit uppe till två och handlagt narkomaner med raseriutbrott.
  3. Jourrummet är ungefär hälften så stort som psykavdelningens enkelsalar. Och till skillnad från patientsalarna har det inget fönster. Eller ventilation. Eller riktig säng (men generationer av primärjourer har lämnat sina täcken lagrat på varandra i ”sängen” så att det blir lite mjukare).
  4. Det är svårt att somna om efter att ha blivit väckt klockan nollfemnollnoll för att ordinera en Diklofenak.
  5. Jag älskar jouravtalet vi har hemma på pyttesjukhuset. För att inte tala om det fina jourrummet med den sköna sängen, tv:n som ingen använder och den stora  högen med spännande litteratur (manualer för intravenös vätskebehandling och Vecko-Revyn från september 1995).