Att salta en mimare

Ähum.

Jo, det har ju blivit lite glest mellan inläggen på sistone. Jag skulle kunna skylla på att jag har varit upptagen med en massa annat – och det är sant – men sanningen är nog snarare att ju mer sällan jag skriver desto mer faller bloggen ur tankarna och slutar vara en vana. Ungefär som träning faktiskt. Ganska precis exakt som träning, när jag tänker efter. Och då är det ju mycket lämpligt att jag skriver något just idag, eftersom jag ska till gymmet om ett par timmar. Symmetri!

Så, allt det där som hållit mig upptagen då. Jag har blivit kär, vilket nämndes i kvartalsrapporten. Min nakna ingenjör föremålet för min ömma låga är bosatt i Stockholm, vilket är anledningen till att jag sedan en vecka tillbaka också är det. Det känns… märkligt. Inte ihopflyttningen (ja, vi är alltså sambos numera), utan bara att jag faktiskt bor i Stockholm. Hufvudstaden! Och inte nog med det, jag jobbar här också. Numera titulerar jag mig (måhända felaktigt, men alla gör det) akutläkare, och hoppas på någon slags karriär inom det området. Rättsmedicin var ju ett spår jag var inne på, men det föll bort, dels för att jag insåg att det nog inte var något för mig ändå, och dels för att de helt enkelt aldrig hörde av sig igen trots femtioelva intervjuer, tester och auskultationer. Bastards. Bastard-coated bastards with bastard fillings.

Kvällen jag flyttade hit avslutades med att vi drack champagne som sabrerats med hjälp av en sabel som råkade finnas till hands hemma i lägenheten. Som ni förstår lever jag ett annorlunda och förtrollat liv numera.