27 november 2009 vid 14:22 (Open the pod bay doors, HAL)
Tags: En bananflugas vardag
Idag är det sista dagen på den privata vårdcentralen, på tisdag fortsätter AT-äventyret med sista placeringen vilket är den vanliga vårdcentralen här i stan.
Bitterljuvt att sluta här. Eller kanske mest bittert när jag tänker efter. Det är såklart är kul att fortsätta framåt och snart snart snart bli KLAR med AT och flytta söderut, men gänget här på hälsocentralen är underbart och jag skulle gärna vara här längre.
Tog med hembakade lussebullar igår till avskedsfika, och idag blev jag avtackad med en gynundersökning följt av en trerätters lunch (ca 750 kcal så nu får jag nog inte äta mer idag). Det är ju nästan så att jag blir tårögd, härliga människor!
Nu ska jag strax ha min sista patient för dagen. Imorgon är det jour, och utan att jag har märkt det så har de bytt ut alla låsen så nu kommer jag varken in i sjukhuset eller omklädningsrummet. Som en sån där klichéartad mardröm ni vet. Fattas bara att jag glömmer ta på mig byxorna när jag går till jobbet.
4 kommentarer
20 november 2009 vid 15:59 (Open the pod bay doors, HAL)
Tags: Vardagslyx är inte bara choklad
Oväntad personalförmån på privata vårdcentralen: en timmes massage på fredag eftermiddag! Det uppväger helt klart torsdagkvällen, som faktiskt blev rätt lugn och fin trots allt.
Jag stack mig dock på en använd nål igår, och det är ju lite pinsamt.
2 kommentarer
19 november 2009 vid 17:56 (Åsikter från min soffa)
Tags: Baconsnuva
Hade nästan lyckats förtränga att det är vaccinationskväll ikväll också. Sitter och tänker tillbaka på de två gångna vaccinationskvällarna och det väcks lite filosofiska funderingar kring hur det ska kännas med ytterligare en sådan kväll. Den tanke som framförallt poppar upp och gör sig påmind är
GAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH
Men även lite djupare tankar som gnnnnhhhh och åååhhhmenvafaaan dyker ju upp i huvudet en sådan här kväll. Men vi ska iallafall äta middag tillsammans före, och det är ju trevligt.
Trevlig kväll hörni, ni som slipper sticka folk med nålar.
7 kommentarer
19 november 2009 vid 10:13 (Åsikter från min soffa)
Tags: Cirkulera
Tillvaron flyter på här på vårdcentralen. De är snälla nog att boka in mina patienter så glest att jag hinner blogga lite mellan varven och det är ju fint ur ett arbetsmiljöperspektiv. Igår hann jag till och med köpa en personvåg från Clas Ohlsons webshop medan jag väntade på en patient. Det ryktas om att det är dubbelt så stressigt (minst) på den vanliga vårdcentralen så det gäller att passa på att njuta.
En personvåg ja. Vikten har skenat iväg senaste halvåret och jag tänkte styra upp det där nu. Givetvis med hjälp av min Iphone, vad annars? Den är min lycka, min glädje, mitt stöd i livet. Den hjälper mig nu att bokföra varenda intagen kalori och har lagt upp en kostplan åt mig som bör leda till ett halvt kilo flubber minus per vecka. På detta vis maximerar jag mina chanser till sex, rolig klädshopping och annat hedniskt leverne, vilket är målet med det hela. Den inköpta vågen är en sån där som kan mäta både fettprocent, benmassa och mängden vatten i kroppen. Min gissning är att min kroppssammansättning är 50% vatten, 40% marsipan, 9% koffein och 1% Otrivin, men vi får se vad vågen har att säga om det hela.
Nu är det snart förmiddagsfika. En clementin är 40 kcal, tänk på det.
90% marsipan, 10% svininfluensa
4 kommentarer
18 november 2009 vid 17:07 (1)
Ok, den här länken är inte direkt dagsfärsk, men den är fortfarande relevant till ungefär 100%: http://www.thebestpageintheuniverse.net/c.cgi?u=swine_flu
”I just deleted my mom’s number from my cell phone. That’s because she called me in a panic after seeing a special on CNN about swine flu asking me what she should do. How about getting a clue, mom? Idiot.
You’re all idiots. If you’ve spent more than a few minutes worrying about swine flu, you are an idiot. That’s because it only takes a few minutes to look up the symptoms, mortality rate, and treatment to realize that it’s no different from the common flu (which kills way more people and by extension is way more awesome), and going back to whatever it is you were doing, which was probably turning off CNN and canceling your cable subscription. In fact, worrying at all makes you an idiot.”
1 kommentar
12 november 2009 vid 18:00 (1)
Eftersom jag som alltid är sist i världen med allt har jag nu registrerat ett Twitter-konto – resultatet syns här till vänster. Som jag har förstått det är det som Facebookstatusuppdateringar, fast fler och oftare och ännu mer irrelevanta, om det nu är möjligt. Häpp!
Ikväll ska vi vaccinera en hel hög med folk. Men först ska vi allihop peppa med gemensam middag i form av skaldjurspaj. Det är rätt kul på vårdcentral hittills.
5 kommentarer
09 november 2009 vid 18:58 (Åsikter från min soffa)
Tags: En bananflugas vardag
Så var man tillbaka i stora (nåja) staden i några dagar, det var ett tag sedan nu. Anledningen är en kurs i försäkringsmedicin, vilket är exakt så skojigt och underhållande som det låter. Men jag har tagit tillfället i akt och även nyttjat staden till att fixa min Iphone som åter dog en bitter död i samband med en ny firmware-version, gått på bio och sett Zombieland (SÅ BRA!!), handlat en grön glittrig adventsstjärna att ha i fönstret och spanat in utbudet inför julklappsshoppingracet.
Telefonen gick förresten att återställa helt och hållet från en säkerhetskopia, så alla kontakter och allt lullull som jag ställt in i alla program fanns kvar. Lycka!
Killen i Teliabutiken som återupplivade telefonen åt mig hade själv en Iphone och vi stod en stund och småpratade lyriskt om hur fantastisk den är och hur man aldrig någonsin kommer vilja ha nån annan telefon… allt medan han alltså fixade min telefon som var TVÄRDÖD för andra gången. Det är ovillkorlig kärlek det. :)
Det har framförts klagomål på att jag inte bloggat på ett tag, därför detta relativt innehållslösa inlägg. Det gäller att få upp farten bara, sen går det av sig självt.
666 – the seating of the beast
3 kommentarer
10 oktober 2009 vid 18:42 (1)
Igår besudlade jag min själ och mina sinnen genom att se en riktigt usel svensk polisfilm på min laptop. Skälet var dock nobelt: jag låg med en snubbe i somras som var statist i de där filmerna och jag ville se hur han såg ut i polisuniform. Jag vill att det ska stå klart för var och en att jag alltså inte på något sätt gillar den här filmen eller njöt av en enda minut av de sk. ”skådespelarnas” insats. Men jag gillar män i uniform.
Nå. En tanke som väcktes under filmens gång medan jag satt och försökte hålla muspekarens finger i Jakob Eklunds näsa var att alla andra i filmen faktiskt är ganska skapliga, om än mediokra, skådespelare, medan Jakob Eklund framför sina repliker som en strokeskadad geriatrikpatient. Och sedan slog det mig: han kanske HAR fått en stroke? Så med den insikten ber jag er, kära bloggande läkarkollegor, om hjälp. Syna bilden ovan, på Jakob Eklund där han precis väst fram repliken ”De tror att du är polis.” Uppenbarligen hänger hans vänstra mungipa. Men hur är det med ögat? Är detta en central eller perifer facialispares?
Nedanstående bild användes av undertecknad på ett morgonmöte om Bell’s pares. Ibland förstår jag varför ingen tar mig på allvar. (Det är dock inte jag som ritat den. Det är märkligt att det är någon annan på nätet som så träffsäkert ritat av den potentiella avkomman av Jakob Eklund och Anders mamma)
9 kommentarer
08 oktober 2009 vid 11:45 (Men varför skulle någon vilja göra sådär?)
Tags: Beadsprites
Det blir nog inte nördigare än så här. Inte snyggare heller.
6 kommentarer
08 oktober 2009 vid 11:28 (Åsikter från min soffa)
Tags: Men herregud vad hon gnäller
Idag har jag en kandidat som skriver alla inläggningar och epikriser. Gott om tid att blogga således.
Dagens observation: Jobmeals kaffeautomater diskriminerar tedrickare. Och då menar jag inte bara det faktum att man snällt får ordna med en egen tepåse medan maskinen enbart bistår med varmt vatten, trots att kaffedrickarna har minst 8 spännande alternativ att välja mellan i ett trifasiskt spektrum mellan kaffepulver, chokladpulver och mjölkpulver. Nej, vad jag syftar på är maskinens oförmåga (ovilja?) att fylla en mugg med varmt vatten utan krångel.
Låt mig förklara (jo, låt mig! jag vill! jag vill!). För att få varmt vatten i muggen måste man hålla in vatten-knappen, till skillnad från vid kaffe, då det räcker med ett enkelt tryck. Man skulle lätt kunna tro att det innebär att man kan hålla kvar fingret på knappen tills muggen är fylld. Så är det inte. Istället slutar vattnet komma när det fyllt upp motsvarande en fingerborg, vilket tydligen är Jobmeals idé om optimal storlek på en tekopp. Därefter måste man trycka och hålla in knappen igen, för att fylla på resten. Men inte direkt! Nej nej, man trycker, inget händer, man väntar en stund, trycker, håller in, väntar ytterligare en stund och SEDAN bevärdigas man med ytterligare en skvätt vatten.
Man måste alltså hålla in knappen konstant, trots att det ändå kommer en på förhand bestämd mängd vatten. Jobmeal är ensamt ansvariga för den CMC-1-ledsartros som jag säkerligen kommer utveckla i framtiden, efter år av tedrickande.
Jag skulle kunna fortsätta min klagosång och berätta om hur fascisterna i landstinget alltid köper in Lipton yellow label (”Äckel-Lipton”) eller hur man alltid lyckas få några droppar kaffe i teet om man tar vatten direkt efter en kaffedrickare (direkt = inom 10 minuter). Men jag stoppar här innan blodtrycket går upp.
Och nu till något med lite mer substans. Eller mindre.
Jag var jour på psyk häromdagen. Gjorde lite observationer under dagen och natten som jag gärna vill dela med mig av.
- Psykiatriska patienter är ofta galna. Visserligen innebär korrelation inte alltid kausalitet men det känns ändå som att det finns någon slags samband.
- Det är ett brott både mot arbetstidslagen och lagen om mänskliga rättigheter att man måste jobba dagen efter jour, speciellt efter att ha varit uppe till två och handlagt narkomaner med raseriutbrott.
- Jourrummet är ungefär hälften så stort som psykavdelningens enkelsalar. Och till skillnad från patientsalarna har det inget fönster. Eller ventilation. Eller riktig säng (men generationer av primärjourer har lämnat sina täcken lagrat på varandra i ”sängen” så att det blir lite mjukare).
- Det är svårt att somna om efter att ha blivit väckt klockan nollfemnollnoll för att ordinera en Diklofenak.
- Jag älskar jouravtalet vi har hemma på pyttesjukhuset. För att inte tala om det fina jourrummet med den sköna sängen, tv:n som ingen använder och den stora högen med spännande litteratur (manualer för intravenös vätskebehandling och Vecko-Revyn från september 1995).
4 kommentarer
Tog med hembakade lussebullar igår till avskedsfika, och idag blev jag avtackad med en gynundersökning följt av en trerätters lunch (ca 750 kcal så nu får jag nog inte äta mer idag). Det är ju nästan så att jag blir tårögd, härliga människor!
