Knarkkakor

Idag är sista dagen av min två veckor långa inskolning. På måndag är det På Riktigt. Då har jag inget att skylla på längre när jag inte vet vad avdelningarna heter (wtf avd 55 – vad är det för fel på deskriptiva namn som ”Lungan” och ”Njuren”?) eller när jag letar efter patienter i fel väntrum. Igår var det dock ganska På Riktigt ändå, jag gick visserligen utöver ordinarie personal men jag höll mig till en disk hela dagen och hade inga stödhjul i form av Ewa och Marie som annars hållit koll på mig under de här veckorna. Och det gick ganska bra ändå! Jag fick visserligen en kardiologöverläkare att se trött ut genom att irrprata om insulinom men skötte mig i övrigt rätt bra. 1,1 patient per arbetad timme vilket är nära målet.

Här hemma är det kaos och kartonger som gäller fortfarande, men det finns planer, ack så bra planer, om hur röran skall sorteras upp. De involverar framförallt att vi inhandlar fler grejer. Det låter väl rationellt, no? Tilläggas bör kanske att de nya grejerna inte är av typen ”blandad kitsch” som annars utgör 95% av mina ägodelar utan mer saker som kallas ”Motorp” och ”Nostalgisk”… och ”Billy” såklart. Imorgon ska jag köpa en såg. Då jävlar.

Det är ju pepparkakssäsong. Men jag har hittat något ännu bättre. Annas lantkakor – en blandning av pepparkakor, kolakakor och crack. God help me, jag äter upp ett helt paket i ett svep om ingen hindrar mig.

Jag har inte skrivit något på länge. Men det har inte Shakespeare heller.

Ähum.

Jo, det har ju blivit lite glest mellan inläggen på sistone. Jag skulle kunna skylla på att jag har varit upptagen med en massa annat – och det är sant – men sanningen är nog snarare att ju mer sällan jag skriver desto mer faller bloggen ur tankarna och slutar vara en vana. Ungefär som träning faktiskt. Ganska precis exakt som träning, när jag tänker efter. Och då är det ju mycket lämpligt att jag skriver något just idag, eftersom jag ska till gymmet om ett par timmar. Symmetri!

Så, allt det där som hållit mig upptagen då. Jag har blivit kär, vilket nämndes i kvartalsrapporten. Min nakna ingenjör föremålet för min ömma låga är bosatt i Stockholm, vilket är anledningen till att jag sedan en vecka tillbaka också är det. Det känns… märkligt. Inte ihopflyttningen (ja, vi är alltså sambos numera), utan bara att jag faktiskt bor i Stockholm. Hufvudstaden! Och inte nog med det, jag jobbar här också. Numera titulerar jag mig (måhända felaktigt, men alla gör det) akutläkare, och hoppas på någon slags karriär inom det området. Rättsmedicin var ju ett spår jag var inne på, men det föll bort, dels för att jag insåg att det nog inte var något för mig ändå, och dels för att de helt enkelt aldrig hörde av sig igen trots femtioelva intervjuer, tester och auskultationer. Bastards. Bastard-coated bastards with bastard fillings.

Kvällen jag flyttade hit avslutades med att vi drack champagne som sabrerats med hjälp av en sabel som råkade finnas till hands hemma i lägenheten. Som ni förstår lever jag ett annorlunda och förtrollat liv numera.

Alltid redo

Ibland händer det att främmande människor på ett skrämmande exakt sätt beskriver de mer udda processerna i mitt huvud. Oftast Randall Munroe. Här är ett färskt exempel:

Inför min första dejt med allrakäraste vill jag minnas att jag fördjupade mig i både koniotomi och trombolysbehandling av lungemboli med instabil hemodynamik. Man vet aldrig. Men jag var i alla fall påklädd.

Kvartalsrapport

I en önskan att skärpa mig avseende bloggandet tänkte jag blicka tillbaka lite på det gångna kvartalet och publicera en osorterad lista över viktiga händelser under Q2 2010.

Jag har:

  1. Flyttat från inlandet tillbaka till Umeå. Yay! Fin lägenhet, men dyr. Utsikt över älv och byggarbetsplats. Inbyggd väckarklocka i form av pålkran utanför sovrumsfönstret som tjoar igång vid sextiden varje morgon.
  2. Börjat planera för att flytta från Umeå till Stockholm.
  3. Påbörjat ett nytt spännande jobb på NUS där jag lär känna trevliga människor.
  4. Sökt ett annat, ännu mer spännande jobb i Stockholm.
  5. Mailat med, åkt 70 mil för att träffa och därefter blivit handlöst alla-låtar-handlar-om-dig-förälskad i en naken ingenjör trevlig, vacker och helt enkelt perfekt ung man (i princip ensamt ansvarig för punkt 2) som av oklar anledning verkar tycka att det är en god idé att hänga med mig. I initialskedet förklarade han mailledes att han sällan brukar vända upp och ned på någons värld bara sådär. Sedan gjorde han det i alla fall.
  6. Upptäckt serien True Blood. Argt sex, vampyrer, blod och mycket, mycket våld. Så mycket bättre än Vampire Diaries! Å andra sidan har Vampire Diaries Ian Somerhalder. Hmm. Svårt att utse en vinnare här.
  7. Uppdaterat till iPhone OS 4.o.
  8. Sett en (död) människa bli flådd i diagnostiskt syfte.
  9. Badat i havet.
  10. (Förhoppningsvis) avslutat mitt pinsamma beroende av Red Bull.

Tio punkter är ett jämt och bra antal, så jag slutar där.

I don’t fucking like that

Jag är i största allmänhet rätt duktig på att planera min tillvaro (sluta fnissa Anders) och tycker att jag har en hyfsad track record när det gäller att komma i tid till möten, inte missa buss/tåg/flyg och göra upp planer kring fester och liknande. Det finns dock ett område som är sorgligt eftersatt i mitt organisatoriska (SLUTA!!) sinne: mat.

Min förebild på det här området är Anders, som redan i dagens begynnelse börjar göra upp planer för när man ska äta, vad man ska äta och hur detta ska ske på bästa sätt. Min egen strategi brukar vara att inte alls tänka på mat förrän magen börjar kurra, därefter ignorera alla hungerskänslor ytterligare en stund (med undantag för lite förstrött klagande på att jag är hungrig, i hopp om att mat magiskt ska uppenbara sig) för att till sist i vild hypoglykemipanik slänga i mig en mikropizza eller burgare från McDonalds. Eller (oftast) godis.

Idag är ett fint exempel. Brödet var slut och jag hade glömt köpa nytt. Ord kan inte beskriva hur ovärdigt det är för en vuxen människa att äta uppvärmd mikrad fryspizza till frukost. Med red bull till, såklart.

Allt detta är givetvis bara en ursäkt för att jag ska få lansera följande länk som jag hittade på Hemmafruns blogg:

What The Fuck Should I Make For Dinner?

Ynk, ynk

På medicinkliniken finns det inskrivet i avtalet att de har rätt att schemalägga läkarna när som helst mellan 08 och 21, vilket kan resultera i så festliga schemarader som denna veckans ”dagjour 2″ som innebär att jag jobbar på akuten mellan 12 och 21 varje dag. Som tvåskift på Volvo.

Det är ett värdelöst schema av så många skäl. För att man knappt hinner äta lunch innan (men definitivt inte när man börjat jobba, så man måste trycka i sig en lunch först), för att all ledig tid är antingen stressig nu-ska-jag-snart-till-jobbet-morgontid eller efter-jobbet-koma, för att man får jobba som en skållad gnu under dagens mest hektiska tid och därmed ibland missar chansen att äta middag (som igår), för att man är ensam om detta dumma schema vilket innebär att äta lunch och middag alldeles ensam, för att… ja, det suger helt enkelt.

Av detta har jag lärt mig två saker. Ett: att alltid ha choklad och red bull i handväskan (man vet aldrig när när man får äta nästa gång) och två: att skriva på sitt anställningsavtal samma dag som man börjar jobba är inte speciellt strategiskt.

Men jag verkar behärska arbetet på akuten i alla fall, vilket är trevligt för självförtroendet. Varje akutbesök och inläggning ackompanjeras givetvis fortfarande av oändliga frågor om logistiska detaljer och vädjande ursäkter (”i Lilla Staden gjorde vi inte så här, men jag kan joura, jag lovar”). Det flyter på ändå. Akuten är väldigt strukturerad, med triage och detaljerade rutiner. Som upplagt för att man ska kunna släntra in som nykomling och ”öööh, ba, hej, det är jag som är medicinjour, tror jag”.

Dock finns det luckor i rutinerna som kan få en att tappa lite entusiasm. 90% av all sjukvård består av att sitta i telefon och svära. När man ringer runt till samtliga avdelningar på sjukhuset och får beskedet att de har fullbelagt men att det borde finnas plats på [insert namn på avdelning jag just ringt till och fått besked om fullbelagt] så är det lätt att känna att vänta nu, när under studierna var det meningen att jag skulle lärt mig det här? Jag kan ta en blodgas och diagnostisera en Addison-kris (nåja) men jag minns inte att någon av kurserna behandlade tekniker i hur man ska få de som har ansvar för beläggningen på avdelningarna att faktiskt, ja, ta ansvar för beläggningen på avdelningarna. Eller för den delen hur man skall instruera folk över telefon i hur de ska utföra ett klinikbyte i datorjournalen.

Nåja. I övermorgon får jag hångla. Jag försöker påminna mig om det ibland, för att hindra mig från att skrika ”I KILL YOU!” i telefon till godtyckliga ssk när de återigen har gjort en överflyttning istället för klinikbyte vilket fördröjer inläggningen av patienten med i snitt en halvtimme.

Häromdagen fick vi in en intox (som jag inte alls var inblandad i handläggningen av). Det ryktades om att hen var underläkare. Slår vad om att hen också gått som ”dagjour 2″.

På drift

Medicinjour. Ensam.

Lyckligtvis innebär ”ensam” i det här fallet att det inte ens finns några patienter, vilket ju underlättar arbetet avsevärt. Dock har jag som vanligt lyckats pricka in jour under ett driftstopp i datorjournalsystemet, vilket innebär att man visserligen kan läsa tidigare journalanteckningar men att all dokumentation måste göras på papper. Det kan låta bagatellartat om man jämför med att, tja, jobba för Läkare Utan Gränser och operera skottskador i lervälling eller så, men som I-landsproblem är det pretty darn irriterande.

Men om man vill se positivt på det hela – och det vill man ju – så innebär driftstoppet att alla är mer eller mindre förvirrade och min egen virrighet döljs därmed effektivt.

En och en halv timme kvar tills mitt-på-dagen-jouren dyker upp.

Hold me secure in flight

Intervjun gick bra. Tror jag. Kanske. Något slags post-tenta (eller varför inte post-dejt) fenomen har dykt upp. Direkt efteråt kändes det bra, men ganska snabbt smög sig tvivlet in. Gick det verkligen bra? Kan de verkligen ha gillat mig lika mycket som jag gillar dem? Var jag inte osedvanligt tramsig? Men samtidigt stel och trist?

Bah.

Nästa steg är auskultation på avdelningen den 14:e. Då får jag vara med på obduktion och sedan luncha med ST-läkarna. Kul! En av mina tre rivaler (vi är fyra utvalda av tio sökande) kommer vara där samtidigt. Jag tror att de andra två kommer vara där nu i veckan. Att vara sist ut kan vara bra. Frågan är hur jag klarar mig i jämförelse med min konkurrent Tobias som kommer dit samtidigt. Första tanken var att jag hoppas han är en riktig kuf så att jag framstår som ett socialt geni i jämförelse, men sedan tänkte jag om. Det är bättre om han är trevlig så att alla minns dagen som en positiv upplevelse där det flyter på – om han är kufig är det risk att vi oavsiktligt associeras med varandra när de ska tänka tillbaka på oss.

Det jag funderar mest på är vad jag ska ha på mig. Under intervjuerna kändes det naturligt att ha något aningen mer formellt på mig än vad jag brukar klä mig i (dvs jeans och t-shirt), men det blir annorlunda på avdelningen. Aningen formellt kan kanske vara bra, men samtidigt ska man smälta in i läkargruppen och låta personligheten slå igenom lite mer. Jag behöver alltså något som signalerar flera motstridiga saker samtidigt:

  • Att jag kan obducera utan att må illa
  • Att jag kan ställa mig upp i domstol eller framför random grupp människor och prata utan att svimma eller fippla med nycklar
  • Att jag berättar snuskiga skämt så fort ingen aktivt hindrar mig
  • Att jag kan baka världens godaste muffins och kakor (så fort jag skaffat en glassmaskin så jävlar är jag unstoppable)
  • Att jag skriver bra och korrekta intyg
  • Att jag skrattar mycket och ofta åt lite vad som helst

Så… öh… nån slags skjorta eller så, kanske? Tips mottages tacksamt. Stilkänslan försvinner så fort när man tillbringar 90% av sin vakna tid i vit illasittande pyjamas.

Imorgon skall jag vara primärjour på akuten. Större delen av dagen är vi två stycken, men under dagens första tre timmar är det bara lilla jag. Jag har fått en introduktionskväll men på grund av administrativt snafoo så skall jag alltså klara mig ensam nu. Det går nog helt ok så länge det bara är akuten, men kommer det frågor från huset så gömmer jag mig någonstans.

Jag slutar klockan nittonnollnoll och efter att ha sköljt bajset ur håret (ja, livet på sjukhus är sannerligen nonstop glamour) så tänkte jag och Anders bli shitfaced ute på stan. Det kan tänkas att vi blir några stycken, men vi blir gärna fler! Tanken är att grunda med vin hos A och därefter bege sig ut på stan, kanske till Invito. Någon som vill hänga med? You owe me, eftersom ingen ställde upp och lunchade med mig i Stockholm (jag fick äta alldeles eeeehehehensam, era jävlar). Så kom med nu!

TANSTAAFL

Imorgon åker jag till Stockholm för en uppföljande intervju på Rättsmedicinalverket (det kan tänkas att jag inte alls nämnt att jag söker ST där, men så ligger det i alla fall till) på eftermiddagen.

Detta innebär att jag kommer driva planlöst inne i stan från 12 och fram till sisådär 14:30. Detta leder osökt till en av livets större (och ständigt återkommande) frågor:

Anyone for lunch?

Det är tråkigt att äta ensam, så finns det någon läsare här som befinner sig i Hufvudstaden imorgon och kan tänkas förbarma sig över mig – hör av er!

The needle moves gracefully

Nya fina datorn har fått namnet Silver och jag bryter därmed trenden med kvinnliga namn för mina datorer. Borde ha döpt den till Gigantor istället – 17” är riktigt stort för en laptop. Den kommer dock stå tryggt parkerad i soffan större delen av tiden så storleken gör inte så mycket (that’s what she said!). Ska försöka att inte hälla te i den.

Det har uppmärksammats att jag är oansvarig nog att sakna hemförsäkring, vilket ju är bra att ha när man är… ja, som jag är. Typ. Dricker te för nära elektroniken. Tenderar att ersätta retorik med gestikulerande. Dålig proprioception.

Så nu har en hemförsäkring tecknats åt mig (möjligen i affekt). Ja just det, åt mig. Jag har nu alltså uppenbarligen en god man, utöver min personliga assistent. Nu saknas bara en dietist som kan hindra mig från att dricka Red Bull till frukost. Full time nursing care.

Jag ska blogga bättre, lovar. Men det var det här med atrofierande neuron etc. Och apropå det så skickar vi ett rungande grattis till Mårran som snart blir matte! Det är inte utan att man blir lite avundsjuk.

« Äldre inlägg

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.