Det känns inte som att det finns så mycket att skriva om numera. En massa saker hänger fortfarande i luften – jobb, bostad, karriär, framtid. Det finns tusen samtal jag borde ringa, tusen mail som borde skrivas, papper som skall skickas och saker att kolla upp. Detta hinner jag dock aldrig med eftersom jag ständigt är fullbokad med patienter, så till den grad att jag till exempel missar läkarmötet vecka efter vecka. Ett möte där jag hade tänkt ta upp saker, som till exempel orimligheten i att jag ständigt blir inbokad med patienter som inte kan svenska, utan att den som gjort bokningen bokat in tolk – uppenbarligen tycker man att anhöriga lika gärna kan tolka. Det tycker inte jag.
För några veckor sedan skickade jag en elvaåring 13 mil i ambulans på grund av ett missförstånd som uppstod i en total feltolkning under stark tidspress. Jag hade på känn att uppgifterna var fel, men det gick inte att få fram den verkliga versionen i detta gytter av dålig svenska och missuppfattade medicinska termer. Det var ju visserligen bättre att agera för starkt än att göra tvärtom, underdiagnosticera ett allvarligt tillstånd av samma anledning, men ändå.
Min favoritjourkollega gör ST i internmedicin och sa häromdagen att ”om någon tvingar mig att bli distriktsläkare tar jag livet av mig med en injektion kalium” – jag är benägen att hålla med. Gud vad jag avskyr vårdcentralen. Allt jävla brus, dessa tusentals människor som söker för förkylning, folk som drar med sina magsjuka men i övrigt helt friska barn till mottagningen så att de har chansen att smitta ner både doktorn och alla gamlingar i väntrummet, folk som kommer en kvart försent och tar med en anhörig som man ju kan handlägga på samma tid ”eftersom han har samma symtom” och hela detta enorma satans träsk med låga Hb-värden.
Det finns aldrig tid att fråga någon av distriktsläkarna om något för varken de eller jag har någon tid över, så jag samlar allt till handledningen på torsdag eftermiddag och hoppas att jag inte råkar glömma något viktigt.
Och mitt i stressen, bruset, irritationen och frustrationen så dyker det upp folk som i förbifarten nämner att de gått ner ”en hel del i vikt” senaste året, eller hur de hostar blod, har svart avföring eller svettas så mycket om nätterna att de måste byta lakanen. Man stannar upp, samlar sig och försöker med sitt lugnaste ansiktsuttryck förklara att ”det här måste vi utreda”, förmedla allvaret men undvika att skrämma.
I allt detta sitter man ensam. Visst, det finns lite möten och ronder, men mestadels sitter man ensam på sitt rum med sin ångest och sin patient. Jag saknar avdelningsarbetet, morgonmötena, fikat på avdelningen, ronderna, samarbetet, spånandet, skämtandet och känslan av att alltid ha någon vid sin sida som kan och vet allt.
Nåja. Om ett tag åker jag dock på STD-dag i Stockholm, då får jag passa på att slappna av lite och lyssna på intressanta saker om klamydiatestning. Tills dess lyssnar jag på Owl City och nojar inför AT-tentan.
